Ett flertal gånger har min syster fått frågan om när hon beräknas att föda. En fråga som sårar och gör ont, fast den är ställd med välmening. När svaret blir att hon inte alls är gravid så kan man se hur den som ställde frågan bara vill sjunka genom golvet av förlägenhet. Utåt sätt sägs svaret med ett leende av artighet, men inombords gråter hon varje gång.....

 Varje gång den frågan ställs så värker det inom henne av smärta. Hennes längtan efter fler barn är stor. Hon har en son som kommit till genom IVF. Även han vill ha ett syskon och förstår inte varför mamma och pappa inte kan skaffa ett lite snabbt till honom. Allt blir mycket svårare med PCO....

Tanken på IVF ytterligare en gång finns där. Men som jag skrev tidigare så är viktuppgång en biverkning av sjukdomen. För att få göra konstgjord befruktning så får man inte ha för hög BMI. Innan hon får genomgå det en gång till, måste hon gå ner i vikt igen, vilket inte är så lätt alla gånger. Hon kämpar, men när det blir bakslag tappar hon motivationen och går upp det hon lyckats gå ner.

Jag kan aldrig förstå hennes kamp fullt ut, då jag själv inte har PCO, men jag försöker finnas där och stödja när hon har det jobbigt. Lyssnar, tröstar, peppar och försöker motivera. Jag hoppas för hennes skull att hon ska få känna känslan av en graviditet ännu en gång.