Jag hade fortfarande rejäla värkar så bad om epidural som narkosläkare kom och la. Det tog udden av värkarna så jag kunde slappna av lite. Vid 12-tiden så var det dags för kontroll igen, och nu kunde barnmorskan inte hitta huvudet i nederdelen av magen. Hon tillkallade läkare som kom och gjorde ultraljud. Det visade sig att lillan hade snurrat runt i magen och lagt sig med huvudet under ena revbenet. Läkaren sa att det inte var nån mening att försöka vända henne rätt för det skulle troligtvis ändå inte funka och vi skulle bara stressa babyn. Så hon beslutade om akut kejsarsnitt istället. Jag började gråta för det var inte alls så här jag tänkt mig förlossningen och bara tanken på att de skulle skära i mig gav mig panik.  Narkosläkaren kom igen och kopplade ur epiduralen och gav mig en lokalbedövning istället som gjorde mig helt orörlig från bröstkorgen och nedåt. Sen rullade de iväg mig till ett operationsrum.

Inne på operationsrummet fick Ola sitta vid min ena huvudända, på den andra hade jag narkosläkaren. De tvättade magen på mig och la för en grön operationsduk. När jag låg och stirrade upp i taket på de lamporna med det kalla vita ljuset, så slog det mig igen. Nu skär de snart i mig! Jag fick panik ytterligare en gång och började storgråta. Ola och narkosläkaren satt och höll mig i varsin hand för att försöka lugna mig. Sen började operationen. Jag kände ingen smärta, men jag kunde känna hur de rörde vid mig och inuti mig när lillan skulle plockas ut. De tryckte liksom fram henne för att det skulle efterlikna en vanlig förlossning för henne. När de sugit ut det mest fostervattnet så började min livmoder krampa runt henne så de inte kunde få fram henne. De fick ge mig något muskelavslappnande så hon kunde lyftas ut. Jag förstod på läkaren att det var kritiskt där ett tag och att risken för syrebrist hade varit stor. 

När hon kommit ut ur magen tog de in henne i ett angränsande akutrum där barnläkare väntade. Ola fick följa med in dit. Där inne hade de gett henne syrgas för att öppna upp hennes lungor så hon kunde andas. De lät dörren vara öppen mellan rummen så jag kunde höra när hon började skrika. Ola kom sen ut med henne därifrån och satte sig hos mig så jag kunde se henne och få känna på henne. Under tiden så tvättade de mig och skulle börja sy ihop mig. Då började det göra ont i magen när de petade på mig. Jag frågade vad de höll på med och då svarade läkaren att hon torkade mig. Men det var inte vad hon gjorde....hon letade efter en operationsduk hon trodde hon glömt kvar inne i magen. Och hennes grävande efter den gjorde ganska ont kan jag säga. Hon kunde inte hitta den så en barnmorska gick in i akutrummet och där låg den.....- den hade följt med lillan in dit.

Ola fick nu ta med sig vår nyfödda prinsessa upp till förlossningen medan de sydde ihop mig och tvättade mig. Jag kördes sedan till intensiven för att ligga på uppvaket där. Jag skulle övervakas en stund så de såg att bedövningen började släppa så jag kunde vicka lite på benen innan jag fick komma upp på BB. Efte jag legat där ca 20 min så kom Ola dit med pluttan och nu fick jag hålla henne för första gången. ❤️

Efter ett tag fick vi komma upp till ett rum på BB så vi kunde få vara för oss själva. 

Dagen efter, på söndagen var det tänkt att vi skulle fått åka hem på kvällen, men under barnläkrundersökningen så hittade han ett blåsljud på hennes hjärta. De gjorde ultraljud på hjärtat och förutom blåsljudet så har hon en klaff som inte slutet riktigt tätt. Vi fick stanna kvar till måndagen då de gjorde ytterligare ultraljud. Nu hade blåsljudet minskat och klaffen är inget som behöver åtgärdas om hon inte får problem med det. Så på måndag eftermiddag fick vi åka hem med lilla underverket. ❤️ Vi kommer bli kallade till barnkliniken om ca 6 veckor för nytt ultraljud på hjärtat. Storasyster Bella hade också en klaff som läckte, men när hon var 6 månader gammal så hade det läkt ihop av sig självt. Hoppas på att det ska bli likadant i detta fallet för lillprinsessan.